Bottenlösa tankar?
Hej kära dagbok... Nej nej någon officiell dagbok blir det inte, min inte så hemliga kärlek väljer jag att visa för henne istället för att dölja den i någon bok. Däremot kommer detta inlägg inte handla om någon kärlek till en prinsessa utan snarare om huvudbry.
De flesta av oss har nog någon gång haft så mycket att tänka på att vi känner att det blir lite för mycket. Huvudet blir till sist så fullt så "syntax error" rullar runt ögonvitorna. Den senaste tiden har just karaktiserats av för mycket tankar så jag inte riktigt har koll på vad jag tänker på längre. Kan man tänka på så mycket att man till sist inte tänker på något annat än att man inte vet vad man tänker längre? Om så är fallet är jag fast i det omloppet för tillfället. Tankarna handlar inte längre om att reda ut varje enskilt beskymmer var för sig, utan allt som oftast börjar det med tankar om hur jag registrerar en röd bil. Tankarna leder därför vidare till hur mina ögon blir röda av pollen, pollenproblemen som jag relaterar vidare till en sommar som jag känner oro för att den kan bli riktigt jobbig. Något som för mig vidare till tankar om att jag först måste ta tag i saker och ting här och nu. Men vad är det för mening med att jobba för lösningar som saknar mål? Eller rättarsagt mål finns det, men var det ligger någonstans har jag ingen aning om, kanske springer jag åt fel håll? Det jag talar om är naturligtvis inte bara den förgrömmade uppsats och utbildning jag för tillfället ägnar mig åt, utan även livet i sig.
Märker ni cirkeln i det här, hur en händelse leder till en mindre tanke som relateras till en tanke om ett större beskymmer som finner sin botten i en något mindre beskymmer som har sin lösning i det stora beskymret. Tankarna har ingen botten, till sist tänker man på allt i en enda stor påse med Bridge-blandning där man egentligen inte tycker om något, men äter sakta men säkert upp de mest dåliga bitarna i tur och ordning till påsen är tom. Vad händer när påsen är tom, köper man en ny, eller är man mätt och belåten och kan gå vidare, kanske känner man ångest över att man tagit fel beslut och ätit upp allt? För att operationalisera dessa abstrakta löjliga beroendeframkallande tankar kan sägas, har jag gjort rätt val, vad leder mitt val till, varför gör jag val inom något jag kanske inte tycker om, finns de bättre val som jag inte har upptäckt, eller kanske är det gamla ordspråket sant; allt ont för något gott med sig. Kanske efter mina 3,4 eller 5 år här leder till det oberoende lyckliga liv jag söker? Inte vet jag, det är verkligen inte lätt att veta, men är det någon som kommer ihåg den röda bilen?
Dagens OTH-citat: "när vägen svänger, åker du bara med, hoppar du av, eller försäker du reda på vilket håll vägen svänger åt?"
De flesta av oss har nog någon gång haft så mycket att tänka på att vi känner att det blir lite för mycket. Huvudet blir till sist så fullt så "syntax error" rullar runt ögonvitorna. Den senaste tiden har just karaktiserats av för mycket tankar så jag inte riktigt har koll på vad jag tänker på längre. Kan man tänka på så mycket att man till sist inte tänker på något annat än att man inte vet vad man tänker längre? Om så är fallet är jag fast i det omloppet för tillfället. Tankarna handlar inte längre om att reda ut varje enskilt beskymmer var för sig, utan allt som oftast börjar det med tankar om hur jag registrerar en röd bil. Tankarna leder därför vidare till hur mina ögon blir röda av pollen, pollenproblemen som jag relaterar vidare till en sommar som jag känner oro för att den kan bli riktigt jobbig. Något som för mig vidare till tankar om att jag först måste ta tag i saker och ting här och nu. Men vad är det för mening med att jobba för lösningar som saknar mål? Eller rättarsagt mål finns det, men var det ligger någonstans har jag ingen aning om, kanske springer jag åt fel håll? Det jag talar om är naturligtvis inte bara den förgrömmade uppsats och utbildning jag för tillfället ägnar mig åt, utan även livet i sig.
Märker ni cirkeln i det här, hur en händelse leder till en mindre tanke som relateras till en tanke om ett större beskymmer som finner sin botten i en något mindre beskymmer som har sin lösning i det stora beskymret. Tankarna har ingen botten, till sist tänker man på allt i en enda stor påse med Bridge-blandning där man egentligen inte tycker om något, men äter sakta men säkert upp de mest dåliga bitarna i tur och ordning till påsen är tom. Vad händer när påsen är tom, köper man en ny, eller är man mätt och belåten och kan gå vidare, kanske känner man ångest över att man tagit fel beslut och ätit upp allt? För att operationalisera dessa abstrakta löjliga beroendeframkallande tankar kan sägas, har jag gjort rätt val, vad leder mitt val till, varför gör jag val inom något jag kanske inte tycker om, finns de bättre val som jag inte har upptäckt, eller kanske är det gamla ordspråket sant; allt ont för något gott med sig. Kanske efter mina 3,4 eller 5 år här leder till det oberoende lyckliga liv jag söker? Inte vet jag, det är verkligen inte lätt att veta, men är det någon som kommer ihåg den röda bilen?
Dagens OTH-citat: "när vägen svänger, åker du bara med, hoppar du av, eller försäker du reda på vilket håll vägen svänger åt?"
Kommentarer
Trackback
