tepp

Vad gör det för nytta att tänka på något man inte kan veta, eller veta något man inte kan påverka?
Det sägs att det man ångrar mest i livet är dem saker man inte säger eller har gjort, men det ifrågasätts starkt. Allt detta vi gjort, alla dessa konsekvenser vi har fått genomlida, är det värt det? Är det värt att jag sitter uppe mitt i natten och drunknar i mina egna bottenlösa tankar? Det finns så mycket att tänka på, men ändå så lite att veta. Frågorna är så många, men svaret är bara ett. Svaret är dessutom mycket lättare än själva frågorna, frågorna har jag ingen aning om, men svaret vet jag i alla fall att jag vill veta. Vill jag veta frågorna, vill jag märka att frågorna inte passar ihop med svaret, eller att svaret kommer att skilja sig från dag till dag? Det finns så mycket, men ändå så lite... Kan en händelse, en tanke, en frigörelse från den trånga verkligheten förändra allt inom och utom denna verklighet? Kan något sådant förändra vad svaret på frågorna är, eller vad frågorna till svaret är? Om så är fallet, ska man då förlita sig på något så abstrakt och andeligt som tankar och förutsägelser? Att en dag vakna upp är märka att man tänkt fel är det ett misslyckande eller ett tecken på bekräftelse`?`Jag antar att det är ett val man själv måste göra, inte att inse det ena eller det andra, utan att först bestämma sig för vilken väg man ska gå och med vilka glasögon man ska ha på sig under vägen hem.

För länge sedan skulle jag skriva om min nya och perfeka definition på frihet men orkade aldrig. Lyckligtvis har jag skaffat mig denna känsla av frihet igen och tänkte därför dela med mig av denna

Frihet när man i skolan inte har något alls att göra, det finns inget att läsa, ingen förväntar sig att man ska läsa något, inte heller finns några som helst tankar på att läsa! Det är så skönt, komma hem och slnga sig i soffan, ta powernap och vakna, kunna somna om ytterligare 20 minuter utan att ha dåligt samvete, bara njuta av ledighet. Eller plocka upp telefonen och bestämma med någon, Kalle i detta fallet, att det är dags att kasta lite frisbee. Nackdelen med denna känslan är att man måste vara medveten om att den inom en kort framtid kommer att ta slut, men å andra sidan är det vad som får en att leva och njuta av nuet.

För den som inte listat ut det, uppsatsen är inlämnad :D

Såg att mina unika besökare ökat med 300% sen jag började skriva igen, jämför under när jag inte skrev så mycket. Det vill säga att jag numera har fyra unika besökare om dagen istället för en.

Som Hakki skrev i kommentaren till föregående inlägg så har jag fått en nytändning och den nya "coola" designen kommer att locka tusentalas besökare ( öhh...)! Men om jag är skyldig honom en tjänst är väl tveksamt, jag uppger ju trots allt offentligt att jag känner honom, det borde vara nog gentjänst. Som grädde på moset nämner jag nu honom i ett andra inlägg! Så nejdu, någon macka blir det inte till vår allas lilla hobby-kenyan, men om du behöver en chipspåse eller en proteinshake så är det bara att säga till, jag unnar alla undernärda kenyaner ett smakprov på den välgödda världen.

Nog om ingenting, nu vidare till dagens topic, deja vu. Fick en sådan känsla när jag idag vid en ingång till Långhuset sa att vi var klara med uppsatsen och slapp oroa oss. Exakt samma ord vid samma dörr under samma värderlek kan jag se framför mig att jag upplevt tidigare, dock har jag inte en aning när eller om möjligen hur? Det leder tankarna vidare till om det finns något som deja vu eller är det bara hjärnan som spelar oss ett spratt när det händer? Som anti allt vad själ och andar heter borde jag säg att det är hjärnan som spelar oss ett spratt när en deja vu-känsla dyker upp, men jag är inte så säker längre. De senaste dagarnas tänkande har fått mig att ifrågasätta humanitetens plats i det stora hela. Är vi några spelbrickor i ett spel vi inte själva kan se eller förstå? Har vi levt ett tidigare liv? Kan vi drömma oss in i framtidens verklighet när vi sover? Eller är det möjligen motsatt håll, förbereder oss dagens händelser på ett nästa liv där händelserna som skapar deja vu, kommer att uppspela sig igen. Hur skulle jag kunna veta, jag vet knappt om mitt tangentbord är svart eller grått, hur skulle jag då kunna veta om jag är min själs dominobricka?

Troligtvis finns det en mening med det mesta som händer. Det finns något som kan förklara allt. Slump är slump, men slumpen kanske beror på något så långt bortom vår förståelse att den närmaste korrekta benämningen är just slump. För inte är slump slump om slumpen skulle bero på något annat än slumpen? Då förlorar begreppet hela sin innebörd. I alla fall, det jag ville ha fram var att allt har en mening, eller åtminstone det mesta. Jag kan för tillfället nöja mig med förklaringen att meningen är bortom allt förstånd och därför inte går att göra något åt. Åtminstone hade det varit väldigt skönt ur dagens smutsiga hornhinnor att se på världen som en mening.

För en tid sedan diskuterade jag och Sara hur till vida jag skapar "lemons" på aktionsmarknaden när jag skulle sälja min cykel. Det för mig in på tanken hur folk verkligen ger fel (?) konstig bild av det dem uppger sig sälja. Följande bild och annons fann jag när jag letade efter en ny cykel på blocket. Är det bara jag som har höga krav eller kan det ifrågasättas om cykeln verkligen är fin?

Hej kära dagbok... Nej nej någon officiell dagbok blir det inte, min inte så hemliga kärlek väljer jag att visa för henne istället för att dölja den i någon bok. Däremot kommer detta inlägg inte handla om någon kärlek till en prinsessa utan snarare om huvudbry.

De flesta av oss har nog någon gång haft så mycket att tänka på att vi känner att det blir lite för mycket. Huvudet blir till sist så fullt så "syntax error" rullar runt ögonvitorna. Den senaste tiden har just karaktiserats av för mycket tankar så jag inte riktigt har koll på vad jag tänker på längre. Kan man tänka på så mycket att man till sist inte tänker på något annat än att man inte vet vad man tänker längre? Om så är fallet är jag fast i det omloppet för tillfället. Tankarna handlar inte längre om att reda ut varje enskilt beskymmer var för sig, utan allt som oftast börjar det med tankar om hur jag registrerar en röd bil. Tankarna leder därför vidare till hur mina ögon blir röda av pollen, pollenproblemen som jag relaterar vidare till en sommar som jag känner oro för att den kan bli riktigt jobbig. Något som för mig vidare till tankar om att jag först måste ta tag i saker och ting här och nu. Men vad är det för mening med att jobba för lösningar som saknar mål? Eller rättarsagt mål finns det, men var det ligger någonstans har jag ingen aning om, kanske springer jag åt fel håll? Det jag talar om är naturligtvis inte bara den förgrömmade uppsats och utbildning jag för tillfället ägnar mig åt, utan även livet i sig.

Märker ni cirkeln i det här, hur en händelse leder till en mindre tanke som relateras till en tanke om ett större beskymmer som finner sin botten i en något mindre beskymmer som har sin lösning i det stora beskymret. Tankarna har ingen botten, till sist tänker man på allt i en enda stor påse med Bridge-blandning där man egentligen inte tycker om något, men äter sakta men säkert upp de mest dåliga bitarna i tur och ordning till påsen är tom. Vad händer när påsen är tom, köper man en ny, eller är man mätt och belåten och kan gå vidare, kanske känner man ångest över att man tagit fel beslut och ätit upp allt? För att operationalisera dessa abstrakta löjliga beroendeframkallande tankar kan sägas, har jag gjort rätt val, vad leder mitt val till, varför gör jag val inom något jag kanske inte tycker om, finns de bättre val som jag inte har upptäckt, eller kanske är det gamla ordspråket sant; allt ont för något gott med sig. Kanske efter mina 3,4 eller 5 år här leder till det oberoende lyckliga liv jag söker? Inte vet jag, det är verkligen inte lätt att veta, men är det någon som kommer ihåg den röda bilen?

Dagens OTH-citat: "när vägen svänger, åker du bara med, hoppar du av, eller försäker du reda på vilket håll vägen svänger åt?"