Publikrekord!
Ja vad rubriken hänvisar till är dessa 6 unika besökare min blogg hade för några dagar sen, sorgligt men sant. Då kan man ju undra vem tusan det är man skriver för, om inte mest sig själv... eller kanske syrran som jag tror är en trogen läsare så hon kan skvallra hem till mor och far om det senaste :D Ska sanningen fram så är det bara säsongsrekord för bloggen, när den startade var det ofta uppe i tvåsiffrigt i alla fall, men slutar man skriva så gör man.
Fest igår... Döv idag! Stod längst fram när några nyvunna bekanta spelade live på kåren. Det var sjukt bra och höjdpunkten kom när Kalle fick en sång dedikerad till sig, dock utan att uppfatta det själv, full som en kastrull! Annars började kvällen med en trevlig grillning, vidare med en seger i kubbspel över ett gäng tjejer som sedan skulle iväg till Berhn för att titta på andra perioden i fotbollsmatchen, så man kan nog diskutera om det verkligen var fotboll de var intresserade av med tanke på förkunskapen de verkade ha. Ja, sen efter det var det mest sprit faktiskt, och lite öppenhjärtligt snack om barndomar och uppväxter, som alltid när man gör depåstopp på Åstadalsvägen på väg till kåren.
Läste att jag fått en kommentar mitt förra inlägg. Det var som attans, det borde också firas. Tråkigt nog har jag lite svårt att lista ut vem det var. Åkte ju egentligen bara buss hela vägen med två personer ifrån min klass, Simon och Emma. Emma snackar jag med lite då och då när jag är hemma, men inte Simon. Dock liknade det inte Simon språkbruk riktigt, men alla ändras. Usch ja, ändras... Det låter jobbigt, men det kan man nog knappast säga att det är då det sker vare sig man vill eller inte. Å andra sidan, vad har jag ändrats. Jag sitter och skriver skit om mitt liv som i mångt och mycket består av sport och skola, föga skillnad jämfört med gymnasietiden. Det är fortfarande den bilden folk har av mig, så den torde stämma ganska väl på vad det är jag håller på med. Träffade Ellinore (ursäkta stavningen) här i Örebro och när jag berättade vad jag gjorde nu så svarade hon med att det kunde hon tänka sig att jag gjorde, bilden av mig är alltså den samma.
Men eftersom det var önskat av kommenteraren att jag skulle skriva om minnen från gymnasietiden så får jag slänga in ett par numera klassiska citat för att väcka upp den en gång så härliga andan:
"Grattis på födelsedagen Mats, du är ett år närmare döden" av Geten
"Späckpfanne, Brynet, Waterhead, Äpplet" alla påhittade smeknamn till personer vi egentigen saknade anknytning till, Hoe var ju en gedigen bidragsperson till dessa smeknamn.
"Det är rent teeeoreiskt möööjligt att vi alla skulle kunne innehåååålla klorooofyll, men dåå skulle vi alle vare gryyöne" av Karsten Kofoed angående fotosyntesen (som det går att läsa med om på sidan 17 i Naturkunskap B boken)
"Stöööövlar" av WAP
Det finns oändligt mer, men det får räcka för idag... Pizza och cola står och väntar på mig!
1032 ord...
För övrigt skulle jag mest vilja gnälla lite över min arbetsgivare som tydligen inte går att få tag på. Jag är anställd för att jobba minst 2 gånger i veckan, de senaste två veckorna har jag inte jobbat en enda dag trots att jag har kunnat de flesta av dem, dessutom har ingen annan anställd på samma projekt som mig fått jobba heller. Det är rätt dålig stil att anställa en massa människor som litar på att det kommer att komma en inkomst, men så finns det helt plötsligt inget arbete. Tycker det är rätt beklagligt faktiskt, och i dessa tider då jag läst om hur man uppfattats utåt som organisation kan jag meddela att det här ser inte särskilt bra utåt, snarare rätt illa. Det är viktigt att kunna visa upp sig på ett bra och positivt sätt såhär när man anställer många nya. Jag kan inte säga att jag hade några som helst problem med min arbetsgivare i början, men nu sedan torkan blir man ju mer och mer irriterad för varje dag.
Hela situationen har gjort mig osäker på löftet om sommarjobb. Jag tvingas nu tacka nej till andra sommarjobb utan att veta om jag verkligen har något sommarjobb till sommaren bara för att allt går så #¤&#¤& långsamt. Det är väldigt irriterande och det bör åtgärdas, men vad ska man göra när man inte kan påverka. Kanske skriva en artikel i NA och sen få kicken? Tror inte det va... Jag hoppas på det bästa, men är förberedd på något betydligt värre.
Bilen blänker!
När jag och mor kom hem från förmiddagshandlingen stod min bil i solens sken helt nytvättade. Inte trodde jag det egentligen men det visade faktiskt sig att far min hade tvättat den på eget bevåg, härligt med såna föräldrar. I alla fall så frågade jag om han vaxat den också, men sån tur hade jag förstås inte. Däremot väcktes ju iden om att vaxa bilen, vilket alltså blev eftermiddagens aktivitet. Farsan smetade på vax medan jag med mer eller mindre våld polerade upp det. Jobbigt men scheisse vad den blänker nu! Till råge på allt putsade jag upp alla svarta ytor med något supermedel samt däcken. Av bara farten dammsög jag insidan, samt putsade rutorna både på in och utsidan, mattorna fick sig en tvätt och bagageluckan strukturerades om. Så av en eftermiddag som skulle bestå av plugg resulterade istället i att jag har den grymmaste blänkande bilen i kvarteret!
För att dagens inlägg inte ska bli allt för livlöst måste jag bara bidra med dagens funderare... Vad gör en eftermiddags arbete på bilens kosmetiska sida för värdet på bilen. Fader slängde till med 5 lax, men det är nog till att ta i. Men nån tusing är nog inte helt uteslutet, så vad sägs om den timpenningen? Mer än de stackars underbetalda sjuksköteskornas timpenning, vars månadlös knappast kommer upp till 20-strecket.
En tappad nöt, en vinstskapande företeelse!
Mitt i allt annat att göra kunde jag konstatera (med inspiration från Sara) att min lägenhet behövde en rejäl städning. Sara tappade en nöt på golvet och kommenterade det hela med att hon inte tänkte ta upp den eller ens leta efter den efter att ha tittat på golvet lite snabbt. Golvet vid kokvrån karatiserades av fläckar och matrester, mums! Nu låter det väldigt illa, men så farligt är det inte. En grundhygien finns alltid, men när man börjar lägga märke till att det är ostädat, då har det gått för långt. Det hela resulterade i att jag fick för mig att städa i lördags, och för att städa krävs en dammsugare. Där kom den första problematiken, det gick mer eller mindre inte komma in i förrådet för att nå dammsugaren, varpå jag bestämde mig för att ta tag i förrådet.
Förrådsstädning kan vara det tråkigaste där är, så varje gång tänker jag att nu ska jag alltid hålla ordning här inne. Slänga saker kan jag gör i soptunnan inte i förrådet. Men som synes håller inte tanken i alla oändlighet. Jag tog tag i det hela som sagt och började slänga saker, sorterade papper i mappar och la i lådor, slängde ut kläder som lades till myrornas insamling (dagens goda gärning), samt skurade och dammsög hela rummet (ja, där fanns alltså en dammsugare där inne någonstans).
Summan av det hela blev en hittad barcadiflaska med orginalinnehåll. Inte i illa pinkat för en eftermiddag, framför allt inte när det vankades utgång på kvällen. Supertrevlig fest förövrigt Tessan! Så är det fest och pengarna börjar sina, ta en förrådsstädning så är allt fixat.
Några saker bör ifrågasättas dock:
* Varför sparade jag en halvtom glöggflaska i ett förråd med en medeltemperatur på 27 grader?
* Hur kan det bli så ostädat att man inte hittar dammsugaren?
* Varför måste det till en katalytisk händelse för att man ska ta tag i något? (Detta påstående finner stöd i Gidlunds studie om aktionsgrupper från 78;)
Massor att göra...
Det är med jobb är för övrigt det jag tänkte ägna några ord åt idag. Jag undrar jag hur viktigt det är med ett tungt CV och vad det är som väger tyngst. Är det att jag är en aktiv människa inom föreningslivet sedan 4-5 år eller är det att jag varit studentambassadör i ett par dagar av min universitetstid. På något sätt känns det som att det är alternativ nr två som får största uppmärksamhet hos arbetsgivarna. Att jag har engagerat mig hur länge som helst i att träna ungdomar verkar vara något som inte ses som en merit utan snarare ett intresse. Visst jag tycker det är kul med pingis, men varför ska något som jag tycker är kul inte vara en merit som väger flera hundra procent tyngre i kvantitet? När jag var på intervju ett par gånger för en tid sedan var detta den klara tendensen att något som har med universitetet att göra, något man har gjort för dem är det som är viktigt, vad man engagerar sig för annars (något som arbetsgivaren har föga personliga intresse i) spelar tydligen mindre roll när arbetsgivaren vill ta reda på vilken person man är.
Alltså frågan är; varför räknas någon som man tycker är kul inte som en lika tung merit, eller tyngre, som ett engagemang som har hjälp något som arbetsgivaren har personliga intresse i på något sätt? Var finns arbetsgivarnas intresse och flexibilitet mot arbetssökanden? Det blev visst två frågor, men försök stoppa mig någon :P
